Pga all reklam och begränsat antal bilder utan extra kostnad på bloggplatsen så byter jag blogg. Den här bloggen kommer att finnas kvar ett tag till, men då får ni skriva http://www.vildkatten.bloggplatsen.se för att komma hit. Den nya bloggen kommer att ligga på http://www.vildkatten.com/  så ni som använt den adressen för att komma hit kommer automatiskt till den nya bloggen!  Det kan dock ta en dag innan adressbytet går i genom, så ni inte undrar om något är fel...

Tack för att ni har läst denna bloggen, och välkommen att läsa den nya! 

i dag har jag verkligen fått en stor överraskning! Vi skulle ha möte på jobbet: jag, min handläggare på Activa, och arbetsledaren på samhall. Men i går ringde Activa och sa att det kommer med två personer till på mötet: en från AF, och en som håller i personalanställningar på Samhall - för vi skulle diskureta anställning!  Jag höll på att tappa hakan, trodde inte det var möjligt att dom ens funderar på tanken att anställa någon som har cancer. Vet ju inte ens hur jag kommer att må framöver - det kan ju gå upp och ner. 

Iaf hade vi ett bra möte, minst sagt! Jag trodde vi bara vi skulle diskutera saken, och att det skulle komma besked några dagar senare (troligtvis negativt) - men nu var saken avgjord direkt - dom anställer mig! Så from 1a september är jag anställd på Samhall och inte längre av Activa!   Snacka om en dröm som blir sann - riktigt anställd och inte längre jobba via någon åtgärd. Visserligen fick jag bättre med pengar av Activaanställningen än via soc, men ändå inte samma lön som från en "riktig" anställning. Så nu kommer man att kunna klara sig bättre. 

Jag måste bara säga att denna positiva nyheten behövdes verkligen, så mycket negativt som det varit annars i år.

I dag ringde onkologen - igen, för dom ringde i går med. Dom hade avstämning hur jag mår, och det har ju minst sagt varit upp och ner pga alla biverkningar. Vi bestämde att jag ska ha tre veckors uppehåll från cellgiftet i stället för två, så att jag ska kunna återhämta mig. Vi kommer hela inte att höja dosen efter uppehållet. Det är också mer troligt att vi även sänker dosen eftersom min kropp tydligen inte tolererar den dosen jag haft. För ska jag må så här kan jag ju bara jobba någon dag, vara hemma och må skit några dar, sen jobba igen. Och samtidigt vara helt färdig - hela tiden. Det är inget liv!

 Kan jag inte jobba som jag ska är det ju bara att glömma att kunna bli anställd någonstanns. För mår man så då¨ligt att man inte ens orkar jobba på Samhall som ändå har förståelse för ens svårigheter av olika slag, ja då är det väl dags att sjukskriva sig - även fast man inte vill...

Jag har känt mig rätt nere nu några dagar. Dels pga biverkningarna, och dels när jag tänker på att så här vill jag inte ha det! Jag kan inte sluta helt med cellgiftet - för då ger jag ju cancern chansen att växa och sprda sig. Och då kunde ju njuroperationen ha kvittat. Nej jag måste ha en dos som är lagom för mig. Tillräckligt mycket för att hålla cancern i schack, men ändå inte så mycket så jag mår dåligt hela tiden. Jag hoppas vi hittar vad som är lagom för mig.

Jag har inte orkat blogga. Känner av massa biverkningar av cellgiftet. Det är fruktansvärt jobbigt, för jag mår alltså sämre av medicinen än av cancern. Vilket lett till sjukfrånvaro från jobbet. Ännu jobbigare dels då jag faktiskt vill jobba, och dels för det påverkar ekonomin med sjukdagar och karrensdagar, suck...

I torsdags var jag på onkologen för blodprov, plus samtal med läkare, och träffade sen en sköterska som delade ut mer medicin. Läkaren skulle eg höjt dosen nu när det gått 14 dar, men eftersom jag fått så mkt biverkningar rådfrågade han en kollega och så blev det bestämt att jag ska ha samma dos 14 dar till. Då hinner kroppen vänja sig mera, sen ska jag ju ha uppehåll 14 dar innan vi kör igen. Och då ska vi testa att höja dosen. Kan ju erkänna att jag undrar hur det ska gå, men jag måste ju försöka. Skulle det bli problem med värre biverkningar får vi sänka dosen sa läkaren. Alla tål ju inte samma dos, och alla får inte samma biverkningar. Synd bara att jag inte tillhör dom som slipper biverkningar.

Jag har i bland lust att rymma från allt skit jag måste stå ut med. Cancer, cellgift, biverkningar - you name it. Men vad gör jag? Biter i hop. Eländet försvinner inte, men vissa dagar känns hopplösa. 

En bra sak är iaf att i dag fick jag äntligen tag på onkologen och fick via telefon ett recept på medel mot illamående. Jag fick även recept på medel mot halsbränna/sura uppstötningar, men det behöver jag bara hämta ut om det blir värre. För halsbränna har jag bara haft lite grann än så länge. (ta i trä).

Magnus uggla låt som stämmer på mig nu. Efter några dar med sutent (cellgift) smög sig ett illamående på allt oftare. Det är väldigt typiskt, för jag började jobba igen i går - och det gick bra - men i dag blev jag hemma pga illamående och kände mig helt väck. Det syntes på mig oxå, ser ut som jag inte sovit på en vecka typ.

Jag började må illa i går kväll, men inte oavbrutet. Att jag var helt slut och somnade framför tv´n hela tiden var väl inte så konstigt då det är första gången sedan operationen jag jobbar igen, och dessutom på heltid. Lite träningsvärk i några muskler hade jag ju, men tog det i min egen takt och det gick bra. Kändes oxå skönt att vara tillbaka på jobbet.

Försökte kontakta onkologen för att få medicin mot illamåendet, men det fanns inga telefontider. Ska hänga på deras telefon så fort man kan ringa i morgon. Apoteket hade ju inget receptfritt mot illamående, bara åksjukemedicin.

Jag gillar många av Metallicas låtar, dessa är två favoriter. Tidigare har jag inte tänkt så mycket på att många av deras texter är så destruktiva, hårdrockstexter kan ju handla om precis allt. Man vet inte alltid när låtskrivarna upplevt allt och behöver skriva av sig, eller när texten är fiktiv.

Efter min operation vaknade jag och hade slangar precis överallt. Beroende av hjälp med precis allt, vilket kändes väldigt osäkert och utelämnanade. Jag kan bara tänka mig en sak som är värre: nämligen ödet för killen i låten One. Han har trampat på en handgranat och är så skadad att han hålls vid liv enbart med maskiner, och kan inte se, röra sig eller kommunicera. Det måste kännas som efter min operation, fast typ en miljon gånger värre. 

I Fade to black sjungs det om en person som tappat livslusten. det framkommer inte varför, men livet är tufft många gånger. Alla problem går inte att lösa.

Lyckligtvis tillfriskande jag efter min operation, så jag blev inte som i One. Men skulle jag nån gång hamna så, som ett paket så säger jag bara en en sak:  Dra ur sladden! 

Cellgift is da shit. Bromsmedicinen - som inte skulle vara cellgift enligt urologen - är det iaf. Det är så rörigt med olika bud. Tydligen tycker onkologen (cancer avd) annorlunda än urologen (dom som opererade bort njuren).

Före jag började med cellgiftet fick jag göra en ny datortomografi så dom har färska bilder på lungorna. Då kan vi jämföra dom bilderna senare med nästa omgång som ska tas om några månader. Detta för att se om medicinen lyckas bromsa cancern.

Iaf började jag kuren i dag. Normalt ska man först ha medicinen 4 veckor, göra uppehåll 2 v och sen köra igen... Men eftersom det är första gången fick jag börja med lägre dos, plus att när jag haft cellgift 2 veckor ska jag ha avstämning med onkologen hur det har gått. Om det gått bra fortsätter vi med samma tabletter fast högre dos. Om det inte gått bra kanske vi byter sort, vet inte än. 

Är jävligt trött på alla blodproverna. Oavsett dom sticker i armen, fingrarna, handens ovansida eller tom handleden så är det som att blodådrorna gömmer sig, plus att vissa gånger gör det skitont oxå! Sen är det inte kul att att ha massa sticmärken som en annan gammal pundare....